6 trick för att ha en never-ending-konversation

Detta är en något förvirrande avhandling om hur du lyckas hålla ett samtal levande i en evighet.

1. "Förhörs-metoden" Poängen är att ställa så många frågor du bara kan under de första 20 minuterna, för folk är vanligtvis artiga och känner sig förpliktade att svara.
Äre nåt slags förhör eller? Ja. Det kallas även kallprat, och är mycket känt i Sverige. Här kommer några exempel på frågor som du kan ha användning av:
-Hur mår du?
-Hur mår familjen?
-Hur mår katten/hunden/dammråttorna/datamusen?
-Visst är vädret tråkigt/fint?
-Har du hört det där om kungafamiljen? (det händer alltid någon skandal på den fronten)
-Vad gör du nuförtiden?
-Var bor du?
-Såg du idol/stjärnorna på slottet/bonde söker fru/ vampire diaries (variera beroende på vilken åldersgrupp du pratar med)

det är mycket viktigt att du slutar ställa frågor efter de första 20 minuterna. Varför? Jo för efter detta tar generellt folks välvilliga, artiga inställning slut. Direkt du ställer en fråga kommer dom att se din tystnad som en chans att fly*.

2. Hypnotisera ditt offer Vid det här laget är din käre vän innerligt less på att prata med dig och letar desperat efter varje chans att fly. Behåll därför ögonkontakt, och lär dig hypnos av Kaa här nedan:

Att skaffa en svans för att fånga sitt offer är lite överkurs dock

Kom ihåg att direkt du tar en paus för att blunda eller andas kommer din vän att hoppa in med ett "oj, var klockan så mycket? Måste kila!". Vilket osökt för mig till nästa punkt:

3. Andas aldrig! Gå inte på myten att man måste andas för att överleva. Japanska pärldykare kan hålla andan i åtminstone sex minuter när de fiskar efter pärlor. När dessa sex minuter har gått, och du börjar bli blå i ansiktet av syrebrist så kommer nästa trick till god användning.

4. Prata i inandningen. jaa visst, du kommer att låta ganska fånig, men det funkar åtminstone.

5. Chockera mera. Nycken till att behålla ditt offers intresse är att hela tiden säga så absurda, chockerande, vrickade påståenden att de inte har nåt annat val än att lyssna vidare. en klassiker som alltid funkar är:
"Jag blev kidnappad av tretton ugandiska facebook-kompisar igårkväll, och de krävde farmors löständer (med tillhörade halvtuggade kött mellan framtänderna) som lösen"
Behöver du mer inspiration? Se videon här nedan från den genialiska filmen Bridesmaids.

6. Eldprovet Om ditt offer lyckas fly ska du bryta ihop i tårar och berätta en snyfthistoria om hur din (påhittade) pojkvän gjorde slut med dig igår efter erat (påhittade) bråk. Din käre vän kommer då att känna sig tvingad att stanna och trösta dig. (SCORE!)

* Detta gäller inte när du pratar med någon i åldersgruppen 90+ för dom är senila och kommer att ha glömt hur länge de stått där och pratat. Börja om från "Hur mår du?" när frågorna tar slut. Kom bara ihåg att ställa fram en stol åt dom, för dom är troligtvis trötta.

7 anledningar till att jag alltid har kort stubin när jag gör lasagne

1. Det är tradition. Och som den mycket konservativa människa jag är, så ÄLSKAR jag av princip traditioner. Vare sig det handlar om det årliga tomtebesöket, läsa harrypotter-böckerna i december, eller som nu, att alltid tappa humöret lite när jag gör lasagne.

2. Det tar en evighet att laga. För er som ej är så van vid det svenska språket och undrar vad "en evighet"  betyder, så tog jag mig friheten att googla upp en korrekt definition:
"Ett berg är 1000 km högt och 1000 km brett. Vart 1000:e år kommer en fågel och vässar sin näbb mot berget. När berget har slipats ned av fågelns näbb har det gått en sekund av evigheten."
SÅ lång tid tar det alltså att göra den där fåniga lasagnen, Så jag hann se den där dumma fågeln flaxa förbi ett antal gånger.

3. Innan den här evigheten gått har man alltså även gått och blivit sjukt hungrig och då blir jag arg över det med. Jag fungerar helt enkelt inte med hungrande mage. Fråga bara rebecca eller sara om ost-incidenten på en marknad i polen 2007...

4. Det resulerar alltid i ett disk-berg så högt att till och med Göran kropp himself skulle ha stenvägrat att bestiga det. "no way, josé" skulle han ha sagt.

5. När lasagnen till slut är klar och står där så underbart doftande och ostig (♥) så är jag alltid mycket stolt över mig själv. Men så ska nån börja skära upp den och då avslöjas det att hela puddingen är ett enda formlöst kladd som löses upp direkt man nuddar i den. Och den ser inte alls ut som lasagnen här nedanför.

6. Av någon anledning har jag alltid i för lite salt.

7. Sista anledningen till att jag har kort stubin vid dessa tillfällen är jag typ aldrig är arg annars. Seriöst, du kan fråga vem som helst! Så troligtvis behöver jag släppa ur lite aggressioner si sådär en gång per år, och det råkar tajma sig så att det är vid dessa sällsynta tillfällen jag gör lasagne. typ. Fullkomlig slump alltså.

Om ni undrar varför det här inlägget låter lite argt så beror det på att jag precis har lagat..jäpp ni gissade det.. Lasagne.

5 lögner jag intalat mig själv under godisförbuds-året 2011

1. "Det var inte en dum idé att skaffa det här nyårslöftet"

2. "Knäck räknas inte som godis" ( detsamma gäller almondy dajmtårta, snickerskakor, remi-nougat-kakor m.m.)

3. "Om jag smälter choklad så är det inte godis längre; då är det ett bakverk."

4. "Den där saken jag råkade äta i mars var inte en godis, det var ett tuggummi."

5. "Snart är året slut." (denna lögn användes flitigt under januari månad för att överleva)

3 nära-döden-upplevelser

1. Klätterväggen -03. Det var vår. Hela klass 6B, mig inkluderad, hade sparat i tre långa år för att få åka på skolresa. Parallelklassen hade redan gjort sin storslagna göteborgsresa och nu var det äntligen vår tur. Vi väntade med spänning medan fröken räknade vår sparkassa. Vad skulle våra pengar räcka till? Vi hade redan i fyran talat drömmande om en amerika resa, och visst borde vi väl ändå ha kommit upp i den prisklassen nu? Vi hade ju trots allt knackat dörr flera år och tvingat otaliga farmödrar, fastar och främlingar att köpa ännu en omgång med kakor för överpris för att sponsra vår semester.  En tripp till frihetsgudinnan var ju det minsta man kunde begära.
Men nej. Vi åkte till Norrbyskär. Ön just utanför ume. Vi lämnade alltså inte ens länet. 
Där fanns praktiskt taget endast hade tre saker, en klättervägg, en volleybollplan och en hel drös med spöken om man får tro vår barske elevassistents skräckhistorier framför lägerelden (jag trodde honom). Jag fann mycket nöje i volleybollplanen och spökena, men klätterväggen hade jag inte mycket till övers för. Faktum var att jag fruktade för mitt eget liv. Den var 25 meter hög (ett bra alternativ till att se frihetsgudinnan alltså) och instruktören sa att han inte skulle släppa ner oss förränn vi var på toppen.
Min nervositet tog sig många utryck innan det var min tur:
Jag började gäspa var femte sekund
Jag fnissade okontrollerat
Ringde mamma och bad henne hämta mig.
Planerade en flyktväg.
Planerade ett tal till journalisterna som skulle komma inom en timma och intervjua min lemlästade kropp om fallet från 20 meter upp.
Men tillslut var det min tur. Jag minns att jag tänkte "det är nu jag ska visa vad jag går för. Nu ska jag allt visa dom". Tre steg uppför väggen gav jag upp. Efter många övertalningsförsök var instruktören tvungen att motvilligt hissa ner den hysteriskt fnissande Hanna.

2. Bergochdalbanan -09. 6 år senare fick jag äntligen min storslagna resa. Månaderna innan studenten åkte vi 3or till Stockholm och hade underbart kul åt den nonchalanta kina-guiden, somnade på riksdagen (eller var det regeringen?), och hade en heldag på gröna lund. Efter varje åktur på en ny karusell blev jag allt modigare och till slut frågade Stammisen om jag ville åka Kvasten. Vid det här laget borde jag ha lärt mig att höjder inte riktigt är min grej, men jag var så speedad av allt skoj att jag tackade ja på direkten.
Den såg ju trots allt ganska ofarlig ut.
Och det var den nog också.
Om jag varit fastspänd alltså!

Eftersom jag och Stammisen (och en annan tjej som knuffade bort mig från min rättmätiga plats brevid henne) kom precis innan åkturen startade så var konduktörerna där ganska stressade när de skulle spänna fast oss. Jag minns att jag tänkte "Hm, jag hörde aldrig nåt klick". men innan jag visste ordet av så var vi uppe i luften och vid första nerförsbacken förstod jag att det här kunde bli mina sista sekunder. Själva fastspänningsanordningen (den grejen behöver verkligen ett lättare namn) som skulle sitta från axlar ner till höfterna var HELT LÖS och jag gled i raketfart ur stolen och fram med ingenting som höll mig fast! Jaa förrutom mina klena armar. Jag klängde mig fast vid ryggstödet och med rumpan utanför skrek jag "STANNA KARUSELLEN! JAG DÖR!". men detta hördes såklart inte över alla de andras förtjusta rop. 3 minuter senare var jag nere på marken igen, och inte pågrund av ett blodigt fall som jag fruktat. Nej mina ej-så-himla-hulken-starka-armar hade mot all förmodan pallat trycket och jag hade lyckats klamra mig fast ända tils vi landade.

Detta är inte jag men likheterna är slående. Känner verkligen empati me denne stackare

3. Bivacken -08  Vårat friluftsälskande gymnasium bjöd på ett antal fjällturer under årens lopp. Och jag älskar vårt gymnasium (!!!) och fjällturer av hela mitt hjärta. Men inte denna gång. Det blev den kallaste natten i Hanna-minne. Vi skulle sova i en snöbivack, nämligen. Och somliga (se: undertecknad) tyckte att det va en bra idé att ha kalla jeans i -20c°.
Det var det inte.
Det var inte heller en bra idé att tvinga Rebecca, min dåvarande snösambo, att bygga bivacken ensam (kroppsarbete ger nämligen värme, och det hade jag behövt). Vi kravlade in i den kalla, improviserat byggda snögrottan och det var den kallaste nattten jag någonsin varit med om. Rebecca somnade snabbt som en stock och jag låg vaken till 6 den morgonen. Jag ville inte vara till besvär och väcka henne. Istället räknade jag ner timmarna och planerade att väcka henne klockan 7 för att då be henne ringa en ambulanshelikopter för att frakta mig därifrån.
Detta är faktiskt en sann historia. Jag var övertygad om att den enda vägen därfrån var via räddningshjälpen och hjärtochlungräddning.

The start of something

Välkommen till min nya blogg, du omsorgsfullt valda gäst :)
Temat som gäller här är "Listor". Jag älskar nämligen att skiva små listor om random grejer som tex "tio sätt att rädda sig själv om zombies anfaller" och "fem pinsammaste smeknamn jag haft". Men eftersom jag är ganska lat (se: mycket lat) så händer det allt mer sällan att jag gör listor. Denna blogg ska ändra på det.

Hoppas ni kommer att trivas här :)