Men nej. Vi åkte till Norrbyskär. Ön just utanför ume. Vi lämnade alltså inte ens länet.
Där fanns praktiskt taget endast hade tre saker, en klättervägg, en volleybollplan och en hel drös med spöken om man får tro vår barske elevassistents skräckhistorier framför lägerelden (jag trodde honom). Jag fann mycket nöje i volleybollplanen och spökena, men klätterväggen hade jag inte mycket till övers för. Faktum var att jag fruktade för mitt eget liv. Den var 25 meter hög (ett bra alternativ till att se frihetsgudinnan alltså) och instruktören sa att han inte skulle släppa ner oss förränn vi var på toppen.
Min nervositet tog sig många utryck innan det var min tur:
Jag började gäspa var femte sekund
Jag fnissade okontrollerat
Ringde mamma och bad henne hämta mig.
Planerade en flyktväg.
Planerade ett tal till journalisterna som skulle komma inom en timma och intervjua min lemlästade kropp om fallet från 20 meter upp.
Men tillslut var det min tur. Jag minns att jag tänkte "det är nu jag ska visa vad jag går för. Nu ska jag allt visa dom". Tre steg uppför väggen gav jag upp. Efter många övertalningsförsök var instruktören tvungen att motvilligt hissa ner den hysteriskt fnissande Hanna.
2. Bergochdalbanan -09. 6 år senare fick jag äntligen min storslagna resa. Månaderna innan studenten åkte vi 3or till Stockholm och hade underbart kul åt den nonchalanta kina-guiden, somnade på riksdagen (eller var det regeringen?), och hade en heldag på gröna lund. Efter varje åktur på en ny karusell blev jag allt modigare och till slut frågade Stammisen om jag ville åka Kvasten. Vid det här laget borde jag ha lärt mig att höjder inte riktigt är min grej, men jag var så speedad av allt skoj att jag tackade ja på direkten.
Den såg ju trots allt ganska ofarlig ut.
Och det var den nog också.
Om jag varit fastspänd alltså!
Eftersom jag och Stammisen (och en annan tjej som knuffade bort mig från min rättmätiga plats brevid henne) kom precis innan åkturen startade så var konduktörerna där ganska stressade när de skulle spänna fast oss. Jag minns att jag tänkte "Hm, jag hörde aldrig nåt klick". men innan jag visste ordet av så var vi uppe i luften och vid första nerförsbacken förstod jag att det här kunde bli mina sista sekunder. Själva fastspänningsanordningen (den grejen behöver verkligen ett lättare namn) som skulle sitta från axlar ner till höfterna var HELT LÖS och jag gled i raketfart ur stolen och fram med ingenting som höll mig fast! Jaa förrutom mina klena armar. Jag klängde mig fast vid ryggstödet och med rumpan utanför skrek jag "STANNA KARUSELLEN! JAG DÖR!". men detta hördes såklart inte över alla de andras förtjusta rop. 3 minuter senare var jag nere på marken igen, och inte pågrund av ett blodigt fall som jag fruktat. Nej mina ej-så-himla-hulken-starka-armar hade mot all förmodan pallat trycket och jag hade lyckats klamra mig fast ända tils vi landade.
Detta är inte jag men likheterna är slående. Känner verkligen empati me denne stackare
3. Bivacken -08 Vårat friluftsälskande gymnasium bjöd på ett antal fjällturer under årens lopp. Och jag älskar vårt gymnasium (!!!) och fjällturer av hela mitt hjärta. Men inte denna gång. Det blev den kallaste natten i Hanna-minne. Vi skulle sova i en snöbivack, nämligen. Och somliga (se: undertecknad) tyckte att det va en bra idé att ha kalla jeans i -20c°.
Det var det inte.
Det var inte heller en bra idé att tvinga Rebecca, min dåvarande snösambo, att bygga bivacken ensam (kroppsarbete ger nämligen värme, och det hade jag behövt). Vi kravlade in i den kalla, improviserat byggda snögrottan och det var den kallaste nattten jag någonsin varit med om. Rebecca somnade snabbt som en stock och jag låg vaken till 6 den morgonen. Jag ville inte vara till besvär och väcka henne. Istället räknade jag ner timmarna och planerade att väcka henne klockan 7 för att då be henne ringa en ambulanshelikopter för att frakta mig därifrån.
Detta är faktiskt en sann historia. Jag var övertygad om att den enda vägen därfrån var via räddningshjälpen och hjärtochlungräddning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar